veronica's

Plockar här hemma, äter lite pepparkakor, organiserat i garderoben,ätit nybakade bullar, blir alldeles varm i kroppen när jag hör Thomas Ledin sjunga i Så mycket bättre och får tårar i ögonen av Laleh. Mest för att den är så fin, och lite för att detta är en helg då jag känner lite extra saknad. Efter personen som lever i en värld bortom vår märkliga. Kan ju hoppas att deras är lite trevligare. Tur att min bror och hans familj kommer hit snart, så jag får kramas lite och får smittas lite av Jonathans energi.

Mer än mysa med familjen ska jag ta en höstpromenad, äta ostskruvar och läsa. Ladda upp inför nästa vecka då jag ska ge gärnet.

Intressant helg minst sagt!

Som igår när jag verkligen intalade mig själv, med hjälp av två redbull (och 2 koffein tabletter) och massor av godis att jag inte var trött. Trots 7 dagars jobbvecka med långa dagar. Varför detta? Jo, det är inte varje dag det nalkas hederlig hemmafest. Det lät lite för bra för att vara sant, och ja det var det också! Det var liiiite för mycket prat om varför man faktiskt ska gifta sig innan man får barn, och vad en förlovningsring ska kosta. Men skjut mig! Jag lov och himlade med ögonen mot Hannah i smyg, fick dock ett gott skratt när J's nya fling visade upp sina danskunskaper. Imponerande! Lite för många inkränkta par för att skapa den där galna hemmafest stämningen. Kvällens roligaste måste nog varit när jag vaknade mitt i natten av att Hannah nuddade mig och skrek rakt ut och då skrek förstås hon också. HAHA! Till saken hör brukar vi skeda, men jag trodde att jag var i min egna säng o bara "WTF gör du här?!?".

Haft en grymt mysig dag, goffat i mig mängder av pepparkakor, tittat på veckans utbud av mina favoritserier, sedan mötte jag upp Madde på Råepok och åt supermumsig sushi. Efteråt körde vi hem till henne för att titta på film, såg klart på Så mycket bättre o mitt i allt upptäckte Madde att hennes hund lyckats skjäla chokladet som legat på bordet o mumsat i sig det. Och choklad för en hund är rena giftet. Ringde djursjukhuset som rekommenderade oss att komma in så han fick spy upp det. Detta ville förstås inte det lilla hyperaktiva monstret, så efter suttit där i närmare 2 h fick vi helt enkelt lämna honom över natten på dropp och observation. Stackarn! Var kanske inte riktigt så jag hade trott att min lördagskväll skulle se ut. När jag satt där ute o väntade så kände jag hur det kittlade till i näsan, är ju for the record allergisk o kan ju bara undra hur mycket djurkvalster som vivlade omkring där inne. Lyckligtvis slapp vi att ta en runda till den andra akuten.

Åh, ikväll är jag så trött som en lång arbetsvecka med full fokus, en heldag på stan med tjejerna, jobbsök i Sthlm som gjort mig helspänd kan göra en.

Nu ligger jag här och drömmer om en söt hundvalp, en stor lägenhet med högt i tak, djupa fönsterkarmar, badkar, en fin kristallkrona, en groteskt stor guldspegel, antika fåtöljer, spetsgardiner, knalliga detaljer, varvat med en stilig karl, siffror (ja, jag går allt i gång på att se att siffror ökar, positiva siffror), semester till värme, brunbrända ben..jisses! Tornado i mitt huvud med andra ord. Bäst att sova och se vilken rolig dröm det kan bli av det här.

Imon väntar lång jobbdag, och sedan hemmafest i old school tema, kan nog sluta hursomhelst. Haha.

Alltså idag är jag så uppspeld på livet att jag inte kan sova. Jag hade det problemet när jag var yngre också, att jag tyckte det var så jädra slöseri med tid att sova. Ville jämt att kuliga grejer skulle hända. Sen kom det en dag då jag insåg hur jädra skönt det är att sova. Speciellt de dagarna då man är upp i ottan, kommer hem mitt på dagen o kan ta en powernapp. Idag är jag dock superpigg, sådär kul när man ska upp om 4 h. Jippi!

Idag hade jag förresten en av mina bästa jobbdagar på väldigt länge. Och hjälp vad tacksam man blir. Jag kunde knappt tro att det var sant. Allt bara flöt på. Sedan efteråt ringde jag min mamma för att se om de var hemma så jag kunde titta förbi och hon bara "Det finns en hel del mat kvar om du inte ätit, åt visserligen bara pannbiffar". BARA? Alltså just idag kunde jag inte tänka mig något bättre än vanlig hederlig husmanskost. Vilken lycka! Sen när jag skulle gå så frågar hon, "När slutar du imon?" "16.30" "Okej, kommer du förbi efteråt på middag?" "Eh, gärna!". Ja, jag vet att jag är 25 men jag tar vara på varenda sekund som jag kan vara deras lilla flicka och komma o äta och sedan dricka kaffe med alldeles för mycket mjölk och socker.

Imon ska jag bannemig skicka in en ansökan till en tjänst på HK i Stockholm, och gud vad jag vill ha den här tjänsten. Önskar att jag bara kunde förklara att jag kunnat tänka mig att jobba dygnet runt för att visa att jag hade kunnat göra ett grymt jobb. Vet om att det finns så väldans många begåvade och kunniga och drivna personer som förtjänar den mycket mer än mig. ÅH! Man kan inte få mer än ett nej. Och varje nej man få sägs ge än en spark i rumpan. Någon gång ska jag bannemig komma upp dit! Nu längtar jag tills den dagen jag kan kalla Stockholm min bostadsort, och då kommer jag troligtvis längta efter min mammas pannbiffar.

Orlando Bloom, Mads Mikkelsen, Luke Evans, Christoph Walz...
Tror inte jag behöver nämna fler anledningar till att jag inte irriterade mig det minsta över att The three muskuters inte avspeglade boken helt sanningsenligt. OTROLIGT sevärd film! Jag gillade den starkt. Mysigt att hänga med med har-prydda lilla vän också (med direkt importerad hatskapelse av äkta polsk hare), äta varma chips och bara ha en helsofta avslutning på kvällen.

Imon ska jag allt försöka mig ut på en PW, sedan blir det jobb och nedräkning för rihanna. Wiho! Fast nu ska jag dyka ner i sängen. Natti!

Ikväll vart jag och J och simmade. Händer väldigt sällan nuförtiden, men gud vad det är skönt. Känslan att glida igenom vattnet är så rogivande, och väcker så mycket minnen. Medan flera av mina girls hängde i stallet större delen av sin barndom/yngre ungdom som hängde jag i badhuset från blask och lek, tog mig igenom alla simmärkena, hade väggen därhemma fylld av grodmänsprydda diplom, sedan började jag i Posseidon och gjorde ett gästspel bland simhopparna. HAH! Klumplisa och fegpotta, så ingen vidare framgång där. Men i vattnet trivdes jag, hann med en o annan tävling innan jag gick över till bollsporterna. Men fiskfjället finns kvar!
Ända negativa är att man luktar klor efteråt, TROTS FLERA DUSCHAR.

Ikväll nobbar jag förslag om drinkar och hänger i soffan i stället. Mycket härligare. Drinkarna skjuter jag tills imon. Eller nästa helg.

Untz-untz! Vilken fin vän man har som ger än en biljett till Rihannas konsert på måndag! WOO-HOO! Är så pepp att jag knappt kan bärja mig, hoppas dock allra mest att hon sjunger min just nu favvolåt "We found love". Men oavsett är hon otroligt grym artist (ja, väldans vacker också) och jag kan knappt sitta stilla när jag hör hennes låtar. Tack Johanna! Så kul det ska bli!



Skulle precis ta en varm dusch, ställde mig i duschen för att invänta varmvattnet men inget hände. Och så slog det mig. Skylten i trapphuset. Att all värme i huset är avstängt mellan 18-00. PERFECT! Brr, har fortfarande gåshus över HELA kroppen. Lunds Energi, kan ni inte göra sådant här dagtid, såhär vintertid finns det inte mycket som går upp mot en varm dusch.

Är ledig imon och ska hem till mina föräldrar en sväng på förmiddagen (Förlåt Mams för att jag skrek på dig innan), och sedan ska jag och J på fredagsmys i simhallen. Kanske hänga med min lilla smålänning, sedan blir det mest jobb resten av helgen. Men med lite godis och wordfeud blir det nog också trevligt.

Förr i världen var jag expert på att dra mig undan när jag mådde bajs, med den anledningen att jag vill att mina vänner ska må bra i mitt sällskap, inte bli förpestade. Men så slog det mig, varför ska jag ha den inställningen för? Att jag skulle förpesta någons tillvaro bara för att jag är på ruttet humör? Trams! Så igår efter jobbet nobbade jag artigt AW:n, begav mig till Hannah med både pepparkakor, godis och julmust för att bara umgås. För det sämsta man kan göra när man är ledsen är att vara ensam. Urmysigt hade vi iaf! Hon satt och ritade och jag pratade. Och skrattade. Och så fick jag ett samtal av J (mer om det i nästa inlägg..). Vid 21 tackade jag för mig, tog en dusch och kröp ner i Nannas stora säng.

Idag har jag haft tjejdag med Eva, Freys och Linda. Ätit mumsig frukostbuffe på Kungsgatans cafe, hängt på IKEA hela dagen och slutligen sladdade vi inom Hollandia för finfina kakverk. Får verkligen sluta med allt detta krängande (om jag vill hitta en karl dvs). Men vet ni vad? All denna kompishäng gör en lycklig i hjärtat. Underbara rackare är vad de är.
Till slut kom Evas härliga make hem och gav mig en stor dos skratt, rolig prick den där!

Idag har jag haft en sådan dag då det mesta bara känts skit. Och det blir nästan värre när man väntar på att det ska vända. Att man ska säga, men "Äh, skärp dig nu och se det härliga i även denna dag!". Kom aldrig dit! Trots att jag gick och unnade mig en ny parfym med det klockrena namnet "Marry me!". Skrattretande! Ja, speciellt att jag få smått ont i huvudet av doften. Oh yäs! Mina toppar denna ljuvliga dag var när jag gick längst trottoaren o är på väg mot en svärm av turister, vi pratar typ 20 stycken. De stod och fottade något relativt okänt hus (för mig) på Gamla Väster, jag går över på motsatt sida för att slippa kryssa mellan alla dessa människor med kameran i högsta hugg och vad tror ni händer jo i samma ögonblick får hela jävla högen för sig att gå över till andra sidan. OM. JAG. SUCKADE. HÖGT. Bästa är att jag såklart har såpass mycket självdistans att jag kan skratta åt mig själv och berättar naturligtvis inte för någon mitt ytterst svenska ohyfs. Så svensk är jag! HAHA! Sedan skrattade jag säkert rakt ut när jag läste vem mina chef är, jisses. Ja, hon är iaf snygg om jag ska säga något snällt om henne, men om någon klagar på min röst så ska ni höra hennes. Helt plösligt fick det mig att längta till februari tvåtusentretton då min chefs mammaledighet tar slut. Och då hör det till saken att jag inte är något jättebigt fan av min chef heller. Ja ska jag fortsätta? Att jag överkonsumerade kaffe hos mina föräldrar i den tackt att jag blev alldeles yr/illamående/kallsvettig OCH nu inte är det minsta trött. Ni hör vilka problem jag har. Haha nej med det säger jag nog tack och godnatt! Glad tjej - HEJ!

Gårdagens lönedialog ledde till löneökning, trots värdelösa siffror senaste halvåret så tycktes jag förtjäna med löneökning i genomsnittet. Inte helt logiskt enligt mig själv, som inte ens hade något löneanspråk eftersom jag inte tyckte att jag kunde motivera det. Så en klapp på axeln Veronica.

Hösten må vara mysig kan tyckas, jag är däremot fykattsingens less på denna trötthet som råder i mig. Och tanken på att detta bara är början. Att vi nu har sisådär 5 månaders kyla-blåst-regn-snö-period framför oss gör mig möjligen ännu tröttare. Blä!
Senaste dagarna har mina ögon gått i kors innan klockan slagit 21, och jag snittat 11 timmars sömn o imorse när jag vaknade hade jag så satans ont i kroppen att jag stannade hemma och sov till kl 15. Sinnes! Jag vet. Men med tanke på frossan, iskalla fötter (som jag bara har när jag har feber) så är det nog ganska troligt att jag har några ovälkomna bassilusker som härjar runt i min kropp. Försvinn, tack!

Något annat som är bra och välkomnat är helgen, imorgon jobbar jag kort dag. Min fina föredetta chef kommer förbi med sin lilla dotter och sedan på kvällen ska jag ha myskväll med Hannah. Lördagen ska jag bjuda in min bror med familj på middag. Spännande! Jag råkar ju inte vara mästerkocken direkt, men ugnslagad pizza känns som en enkel match. Gjorde en förra året (haha jaaa jag lagar sällan middag) när vi var i Spanien som blev såååå god. Eller kanske lasagne på corn, eftersom de är veggo. Vi får se helt enkelt! Lördagkväll vankas det dejt. Ett sommarfling som jag har ställt in med fler ggr än jag kan räkna på mina fingrar. Så jag har helt enkelt inte hjärta att göra det igen, men hoppas väl någonstans att han ska säga att han är upptagen eller något. För vem känner för att gå på dejt, när ens kropp har gått in i vinter-mode. Dvs är blek, sladdrig och allmänt trött. Nejtack, kanske ska göra som Melissa Horn och gömma mig under löven?

Ibland tar man beslut som man nästa sekund inser att "Varför gjorde jag det där för?". Speciellt om man är impulsiv som en annan, o vips bara "Jo, för fan! Det blir skitbra! Elleeeer? JO!"

Min 25-årsdag var fab! Umgicks med närmsta familjen, åt gott, och åt ännu mer gott. Min sötsakerspeedade gudson underhöll hela familjen. Strax efter 21 körde min far mig hem, pratade med J o då rätt som det var damp det in ett sms från karln. Han tyckte förstås det var tråkigt att vara ensam i Lund, förståligt! Smsade lite fram och tillbaka och helt plösligt har jag bara 10% batteri på min mobil. Vore väl inga konstigheter om man nu haft en laddare men den var putts borta. Ringde mamma och medan hon letade där hemma så dog mobilen. Jackpott!!! Tänk, tänk, tänk - snabbt! Kom på att jag hade en laddare på kontoret. Så inom loppet av ett par minuter var jag på språng. Lund var extremt trött, denna höstiga oktober måndag och behöver nog inte ens säga att kontoret var lite läskigt ödligt. Väl tillbaka hade hans övertalningsförmåga och min svaga karaktär fått mig på fall, så jag stapserade förbi den artiga hotellreceptionisten o gick upp för de mattbeklädda trapporna till hans svit. Där jag 13 år tidigare, vid en begravningscermoni låtsas att jag var en prinsessa (ja, det hotellet liknas nog vid ett slott från en 12-årings perspektiv). !3 år senare tyckte jag dock att mattorna var lite väl smutsiga för att vara på ett sådant fint hotell. Var såklart superkul att se honom, trots att det inte var min tanke då jag två dagar tidigare sagt att vi inte skulle höras något mer. Hursomhelst så ändrar inte det särskilt mycket, jag har mitt liv här nere och han har sitt i storstaden. Jag är inte beredd att anpassa mitt liv efter hans, och han påstår sig vara en dålig pojkvän. Tja, inte mycket att bygga på där. Kanske vi ses om någon vecka, kanske inte. Han är en fin man, men vi är nog inte menade för varandra. Strax efter kl 06 tjöt alarmet, han hoppade in i duschen och jag fixade mig i ordning. Eller fräschade till mig o hoppades att jag skulle se relativt respektabel ut. Seglade ner för trapporna och hoppades att blickarna ifrån receptionen skulle vara nådiga. Men vet ni vad? Den var obemannad! 1-0, till mig! Hurvida det var ett smart drag eller ej, "att ge honom det!" råder det delade meningar om. Jag hade aldrig gått dit om det pirrade i min mage av känslor, att jag blev varm i kroppen när han kysser mig, om jag hoppades på att det skulle bli vi. Så nej jag ångrar inte det, är övertygad om att jag legat sömnlös och höjt upp honom på en pidestal som om han vore den perfekta mannen, om jag inte träffat honom. Nu däremot är jag klokare och vet att han nog inte är den killen jag vill ha. Och det är iaf skönt!

HAHAHAHA!

Herrejissenes, börjar undra om jag är galen? ilabil? Eller om min egna självkänsla stigit mig åt typ skogen.
Äh! Vet ni vad? Igår kunde jag inte somna utav det där vi kallar hjärtesorg. Men så imorse plingade det till.
Han skrev att jag var allt han ville ha och förstod inte varför jag ville höras längre. Så fan heller.
Svaret var typ "Ojdå, men varför?". Svarade att vi nog inte var ute efter samma sak och att jag hellre lägger min energi på någon som jag får respons av.
Han började så fint med komplimanger (ja,han är ekonom och känner förstås till hamburger-strategin), nåväl skrev sedan "Jag vill inte ha något förhållande.." och avslutade det hela artigt att han förstår vad jag menar och respekterar det. Tackade för hans uppriktiga svar och skrev något om att jag inte heller känner mig mogen för ett förhållande men det är ju trevligast när det är på bådas villkor. Någonstans hoppades jag väl att han skulle fatta piken, och k a n s k e förstå att han inte betett sig helt snällt. Men nej istället blev svaret något i stil med "Absolut! All förståelse för det.." och något om att jag ändå gärna fick höra av mig om jag var i stan och locka med honom på en drink. Så fan heller! Men svarade artigt att jag kanske skulle göra det. He's way or no way, jomen visst! Karriärsmänniskor, beundransvärt att de kan gå så långt. Misstänker att de bara kör på, kliver över ett o annat lik, fortsätter, faller och tar sig upp pågrund av de har en sådan enorm vilja över att lyckas. Fascinerande, men det funkar fan inte i en romans. Det är ju direkt motbjudande! Men som sagt, kan man kallblodigt skjuta ett djur så är man nog inte mycket till partner. Förlåt, men i hans fall stämmer det!

Hursomhaver, morgonen började med att jag ringde bästisen grät en skvätt om att livet fan inte är rättvist. Och sedan likadant med nästa vän, tills jag började skratta. Hjälp vad jag skrattade. Visst mitt liv känns något banalt just nu. M E N känslan av att faktiskt säga ifrån, att inte låta någon behandla en på vilket vis som helst är fan och mig obetalbar. Den är underbar! Har kvittrat hela dagen, lett mot folk jag passerat, hjälpt kunder med skadesamtal (vilket ALDRIG händer annars), gått rakryggad och faktiskt varit tacksam. Tacksam att jag gjorde det nu. Inte lät det fortgå. Jag kommer aldrig igen låta någon bete sig svinaktigt mot mig, aldrig. För jag är för bra för det, precis som du och du och du är. Likaså kommer jag aldrig igen att köra ett oshysst spel med någon. Helt plösligt så blev han väldigt liten, spelar ingen som helst roll att han är ekonomiskt oberoende och otroligt charmerande. Däremot tycker jag det är sorgligt att säkert många tjejer köper det. Och ja, jag tar faktiskt åt mig av de där orden han skrev "Du är en grym tjej", att han bara skrev det för att han borde skiter jag fullständigt i för det ÄR jag. Sen det ytliga komplimangerna kunde han besparat mig.

Imorgon är det 25 år sedan jag föddes, och vet ni vad? Jag har inte en gnutta åldersnoja, för jag är säker på att livet har så mycket underbart att erbjuda. Ska skratta mig till sömns nu, skratta för att jag inte lät honom ta upp mer energi från mig. För att han troligen hittar någon ny lika snabbt, att ta med på flashiga middagar, köra i sina fina bil. Hey det ytligheterna slipper jag helst! Och med det säger jag bara, var snälla mot er själva, mot andra och var medvetna om ert värde.

Tack för mig och sov så gott!

För drygt 10 månader sedan skojade jag med en kompis om att jag skulle ha ett förhållande innan jag fyllde 25.
Ja, kanske inte bokstavligen. Men iaf börja dejta och våga. Just det där. Våga ta risken och bli kär, falla handlöst för någon. Med risken att bli sårad. I början av året träffade jag honom. Eller jag trodde att det var the one. Spelade såklart jättesvår till en början, tills jag en dag kände. Vafan, nu får det bära eller brista. Tyvärr, brast det! Ordentligt! Och aj, vad bränd jag blev. Kan fortfarande bli smått berörd när jag hör hans låtar, hör ord som förknippas med honom. Men vi var tok för olika. Underbar kille, no doutbt about that. Och hjälp vad många dagar jag knappt kunde stiga upp ur sängen, mötte mitt förträffligt sårbara ansikte i spegeln o ryggade tillbaka. Stod mitt i vardagsrummet o ville bara skrika rakt ut. Varför? VARFÖR? Vad gör jag för fel? När för helvete är det min tur? Jag tycker nämligen att jag är en bra vän, kollega, mindre bra syster, jobbar på att vara en bra dotter, försöker vara en bra medmänniska. Och när ska jag få visa att jag kan vara en grymt bra flickvän. Är det inte meningen? Eller vad är det frågan om?
Jag är inte bitter, jag avundas inte folk familjeliv. Misstänker att det ligger mycket jobb bakom, det är fan inget som händer över en natt. Jag är uppriktigen glad för alla er som lyckas hålla fast vid er respektive. Jag försökte mig i somras på dejtande, spännande absolut. Ledde dock inte till att jag föll för någon. Men för ett tag sedan sprang jag på en trevlig karl ute på nattklubb, ingen som gjorde mig knäsvag (som mexaren kvällen efter..heelt annan historia). Men han hade något och fick mitt nr, smsade fram och tillbaka under säkert en månad. Och sakta byggdes någon spänning upp. Vi träffades på middag, något formell sådan och bestämde att jag skulle komma upp och hälsa på. Och visst fanns det spänning. Men någonstans växte en obehaglig känsla i mig, den tog någonstans över det där fina. Den växte som en tumör inom mig, gjorde mig mer nedstämd än glad. Ja, jag må vara både paranoid och misstänksam. Men denna magkänsla måste betyda något. Så igår när jag och min kloka vän stod ute i oktoberkyla och pratade över en cigarett så insåg jag hur jädra naiv jag är. "Veronica, snälla var inte den tjejen". Nej, hur jädra jobbigt det än är att avsluta något bara pågrund av känslan så gör jag det. Sätter punkt, på ett fint vis naturligtvis. Och han protesterar inte, vilket gör det hela ytterst odramatiskt. Jag kan inte låta bli att överväga om jag gjort fel, överreagerat, dragit förhastade slutsatser. Varit kall? Men nej, får man inte varandra att må bra så är det inget att bygga på. Får han inte mig att känna mig speciell så kan det vara.

Så summan av kardemumman, här sitter jag nu en lördagskväll 1 dag innan jag fyller 25. Lika singel som de senaste åren. Fast jag har försökt. Det funkade inte den här gången heller, mitt hjärta gör dock djävulskt ont. Inte av kärlek, utan snarare för att jag inte betydde mer än ett gensvar. Min 25 årsdag kommer nog bli den värsta födelsedagen någonsin. Kanske för att jag kommer att veta att han kommer att vara i samma stad som mig just den kvällen, på sitt hotell. Att han istället har en annan tjej som han pussar på och säger de där fina orden. Och för att jag inte fick det jag önskade mig mest. Jag vet att jag är alldeles för godtrogen för mitt eget bästa, jag önskar ju bara så gärna att det ska fungera. Och det kommer det göra, så lätt ger jag inte upp. Tro inte det!

Med det säger jag godnatt! Jag gömmer mig under mitt täcke och drömmer om det där som jag kanske får en dag.
En vacker dag.

- Varit på intervju i CPH, och pratat om mig själv i 1 h och 45 min. Håll tummarna!
- Ätit en enorm hamburgare och druckit Corona med en vän på Lilla.
- Somnade med handen i godispåsen (nästan)
- En vän ringde mitt i natten och vi pratade en timme.
- Sov tills jag vaknade.
- Mötte upp min vackra mummys (eller, en soon-to-be-mum) o sörplade smooties i solen, på kanaltrappan.
- Promenerade ner till Lilla, och Fridays där vi åt obefogat dyr kycklingsallad. MEN vi kompenserade upp det hela med att utnyttja "free-refill". Som de gick förlust på oss! HAH!
- Pratade om livet i timmar.
- En till vän slöt upp. Ett par Pepsi-max, och bordsgrannsbyten senare vandrade vi ner till HM.
- Sa hejdå till mina vänner och begav mig hem till mina päron. Stal med mig en knippe syrener på vägen.
- Blev serverad god mat. Och bollade problem med min kloka mor.
- Fikade på chokladbullar och gräddbullar.
- Fick en vän att gråta. Ibland måste man sätta ner foten, sen ville jag förstås inte det skulle sluta så.
- Fick en frikonsert, av min kusinsons version av Jedwards Lipstick sisådär tusen ggr. Han berättade även att han vill bli bögtalare, haha han menade förstås buktalar.e. Sötnosen spelar även flöjt.
- Promenerade hem i ett svalt Lund.
- Grät till Greys.
- Sov igen tills jag vaknade.
- Handlade nybakade ciabattas.
- Åt frukost i sängen, och tittade på Desperate.
- Softat, ätit glass, solat, softat ännu mer, pratat i telefon.
- Smsat med han. Han har det bra och längtar inte hem, drar slutsatsen att han stannar där uppe.
- Fick en lustig kick och gick ut o sprang i regnet, gud vad jag sprang och hjälp vad skönt det var. Älskar sommarregn!
- Solsidan och nu söndagsfilm!

Helbra helg! Nu saknas bara en och annan vän, lite kärlek, lite semester, lite trevliga besked och sedan är livet bra.
Hoppas att ni också haft en härlig helg! Ta hand om er, och försök tänka glada tankar när det gör ont i hjärtat. Livet vänder, det blir bättre!

Hur kan det göra ont?! Hur länge ska jag kunna hålla andan? Detta tomrum. Saknad.

Det känns lite som om jag sitter o väntar på nålar, som om telefonen ska ringa, ett sms ska trilla in, eller ett meddelande på fb. På helgerna har jag dessutom haft på ljudet. Detta trots att jag vet om att inget kommer att hända.



Jag vet de tysta svaren, men hoppas ha fel. Intalar mig att han faktiskt talar sanning när han säger att han bara har så fruktansvärt mycket att göra. Men stunden innan han somnar, varför kan han inte bara skicka över ett litet "god natt!". Eller ett "Hej!". Jag vill så gärna skaka om mig själv, säga till mig att skärpa mig, att det här inte håller längre. Att det finns så många fina killar där ute. Vad väntar jag på?! Jag sitter här o suger på hoppet. Så jädra lönlöst. Någonstans vill jag att Maj ska ta slut, få veta om han kommer att stanna där uppe eller ej. Snälla du, säg bara att du inte tycker om mig, så jag kan släppa taget. Jag orkar inte längre må så här! 




Är det så här det känns att vara kär, så vill jag inte vara med längre.