Ofrivillig ensamhet.
Oftast gillar jag ensamheten. Tycker det är ganska trevligt. Eller är det bara som jag försöker intala mig själv? För att ensamheten är lättare, ingen att kompromissa med, att hamna i någon jobbig diskussion med, ingen som skall behöva utstå mina dåliga sidor. Ikväll har jag och ensamheten inte kommit överens. Så när jag satt där o tittade på Gossip Girl, som en härlig verklighetsflykt och bästisen ringde (som jag egentligen var sur på) hann jag knappt säga mer än att jag var uttråkad "Ska vi ta en promenad" och ett par minuter var jag på språng. Tänk att vi befinner oss på samma gata, fast ändå säkert en o annan km ifrån varandra. Blev en citywalk, massa skratt och prat och jag glömde vad jag var sur på.
Nå, åter till ensamheten. Vet inte om ensamhet är extra jobbig ikväll då jag är extra behov av sällskap, någon som håller om mig. Någon som säger att livet inte är sådär grym som i filmen jag nyss såg. Den gjorde mig bara ledsen. På tal om grymhet. Sprang på L i eftermiddags, hon var lika glad som vanligt fast ögonen skvallrade om sorgen. Att det inte blev någon bebis. Hemskt. Men Jonathan kommer att få ett syskon det är jag alldeles övertygad om.
Och innan jag släcker och checkar ut för idag. Säg mig, när är det min tur? Vad gör jag för fel?
Kommentarer
Postat av: Yasmine
Var med och tävla om en länkning i dagens trailer eller dagens låt :)
Du kan vara med i båda och få dubbelt så stor chans att vinna :)
Trackback