veronica's

Imorse trodde jag att nästa destination var psyket. Ni kanske inte varit där förr, rent mentalt, inte psyket. Men jag ska säga er att det var det var det närmsta jag kommit till helvetet. Som om en demon krypit under skinnet på mig. Tänkte på vad min kollega sa, något av ett wake-up-call. Kan säga att jag inte behöll maten jag ätit den dagen och jag stod inte ut med min egna närvaro att min enda tillflykt var att dyka under täcket trots att klockan knappt passerat 19. När jag vaknade på morgonen trodde jag att det var över. Tills jag stod där i mitten av min lägenhet med tårar som forsade ner för kinderna. Min tanke var att detta vrak inte kan gå ut bland folk. Men hur skulle jag kunna stanna hemma, vad skulle jag sjukskriva mig för? Hjärtesorg? Mentalbreakdown? Nej för tusan, istället drog jag på mig och begav mig iväg. And I made it, tagit nästa steg och raderat honom från Facebook. Så inget mobilnummer, bort från facebook. Ja, det är praktisk taget som om han är borta ur mitt liv. Skönt! En sådan brutalt elak människa som fått mig att må så otroligt dåligt över mig själv, önskar jag inget gott alls. Nej nu kan det bara bli bra. Livet är bra! Och ja, jag är också bra!