veronica's

För drygt 10 månader sedan skojade jag med en kompis om att jag skulle ha ett förhållande innan jag fyllde 25.
Ja, kanske inte bokstavligen. Men iaf börja dejta och våga. Just det där. Våga ta risken och bli kär, falla handlöst för någon. Med risken att bli sårad. I början av året träffade jag honom. Eller jag trodde att det var the one. Spelade såklart jättesvår till en början, tills jag en dag kände. Vafan, nu får det bära eller brista. Tyvärr, brast det! Ordentligt! Och aj, vad bränd jag blev. Kan fortfarande bli smått berörd när jag hör hans låtar, hör ord som förknippas med honom. Men vi var tok för olika. Underbar kille, no doutbt about that. Och hjälp vad många dagar jag knappt kunde stiga upp ur sängen, mötte mitt förträffligt sårbara ansikte i spegeln o ryggade tillbaka. Stod mitt i vardagsrummet o ville bara skrika rakt ut. Varför? VARFÖR? Vad gör jag för fel? När för helvete är det min tur? Jag tycker nämligen att jag är en bra vän, kollega, mindre bra syster, jobbar på att vara en bra dotter, försöker vara en bra medmänniska. Och när ska jag få visa att jag kan vara en grymt bra flickvän. Är det inte meningen? Eller vad är det frågan om?
Jag är inte bitter, jag avundas inte folk familjeliv. Misstänker att det ligger mycket jobb bakom, det är fan inget som händer över en natt. Jag är uppriktigen glad för alla er som lyckas hålla fast vid er respektive. Jag försökte mig i somras på dejtande, spännande absolut. Ledde dock inte till att jag föll för någon. Men för ett tag sedan sprang jag på en trevlig karl ute på nattklubb, ingen som gjorde mig knäsvag (som mexaren kvällen efter..heelt annan historia). Men han hade något och fick mitt nr, smsade fram och tillbaka under säkert en månad. Och sakta byggdes någon spänning upp. Vi träffades på middag, något formell sådan och bestämde att jag skulle komma upp och hälsa på. Och visst fanns det spänning. Men någonstans växte en obehaglig känsla i mig, den tog någonstans över det där fina. Den växte som en tumör inom mig, gjorde mig mer nedstämd än glad. Ja, jag må vara både paranoid och misstänksam. Men denna magkänsla måste betyda något. Så igår när jag och min kloka vän stod ute i oktoberkyla och pratade över en cigarett så insåg jag hur jädra naiv jag är. "Veronica, snälla var inte den tjejen". Nej, hur jädra jobbigt det än är att avsluta något bara pågrund av känslan så gör jag det. Sätter punkt, på ett fint vis naturligtvis. Och han protesterar inte, vilket gör det hela ytterst odramatiskt. Jag kan inte låta bli att överväga om jag gjort fel, överreagerat, dragit förhastade slutsatser. Varit kall? Men nej, får man inte varandra att må bra så är det inget att bygga på. Får han inte mig att känna mig speciell så kan det vara.

Så summan av kardemumman, här sitter jag nu en lördagskväll 1 dag innan jag fyller 25. Lika singel som de senaste åren. Fast jag har försökt. Det funkade inte den här gången heller, mitt hjärta gör dock djävulskt ont. Inte av kärlek, utan snarare för att jag inte betydde mer än ett gensvar. Min 25 årsdag kommer nog bli den värsta födelsedagen någonsin. Kanske för att jag kommer att veta att han kommer att vara i samma stad som mig just den kvällen, på sitt hotell. Att han istället har en annan tjej som han pussar på och säger de där fina orden. Och för att jag inte fick det jag önskade mig mest. Jag vet att jag är alldeles för godtrogen för mitt eget bästa, jag önskar ju bara så gärna att det ska fungera. Och det kommer det göra, så lätt ger jag inte upp. Tro inte det!

Med det säger jag godnatt! Jag gömmer mig under mitt täcke och drömmer om det där som jag kanske får en dag.
En vacker dag.