veronica's

Ibland tar man beslut som man nästa sekund inser att "Varför gjorde jag det där för?". Speciellt om man är impulsiv som en annan, o vips bara "Jo, för fan! Det blir skitbra! Elleeeer? JO!"

Min 25-årsdag var fab! Umgicks med närmsta familjen, åt gott, och åt ännu mer gott. Min sötsakerspeedade gudson underhöll hela familjen. Strax efter 21 körde min far mig hem, pratade med J o då rätt som det var damp det in ett sms från karln. Han tyckte förstås det var tråkigt att vara ensam i Lund, förståligt! Smsade lite fram och tillbaka och helt plösligt har jag bara 10% batteri på min mobil. Vore väl inga konstigheter om man nu haft en laddare men den var putts borta. Ringde mamma och medan hon letade där hemma så dog mobilen. Jackpott!!! Tänk, tänk, tänk - snabbt! Kom på att jag hade en laddare på kontoret. Så inom loppet av ett par minuter var jag på språng. Lund var extremt trött, denna höstiga oktober måndag och behöver nog inte ens säga att kontoret var lite läskigt ödligt. Väl tillbaka hade hans övertalningsförmåga och min svaga karaktär fått mig på fall, så jag stapserade förbi den artiga hotellreceptionisten o gick upp för de mattbeklädda trapporna till hans svit. Där jag 13 år tidigare, vid en begravningscermoni låtsas att jag var en prinsessa (ja, det hotellet liknas nog vid ett slott från en 12-årings perspektiv). !3 år senare tyckte jag dock att mattorna var lite väl smutsiga för att vara på ett sådant fint hotell. Var såklart superkul att se honom, trots att det inte var min tanke då jag två dagar tidigare sagt att vi inte skulle höras något mer. Hursomhelst så ändrar inte det särskilt mycket, jag har mitt liv här nere och han har sitt i storstaden. Jag är inte beredd att anpassa mitt liv efter hans, och han påstår sig vara en dålig pojkvän. Tja, inte mycket att bygga på där. Kanske vi ses om någon vecka, kanske inte. Han är en fin man, men vi är nog inte menade för varandra. Strax efter kl 06 tjöt alarmet, han hoppade in i duschen och jag fixade mig i ordning. Eller fräschade till mig o hoppades att jag skulle se relativt respektabel ut. Seglade ner för trapporna och hoppades att blickarna ifrån receptionen skulle vara nådiga. Men vet ni vad? Den var obemannad! 1-0, till mig! Hurvida det var ett smart drag eller ej, "att ge honom det!" råder det delade meningar om. Jag hade aldrig gått dit om det pirrade i min mage av känslor, att jag blev varm i kroppen när han kysser mig, om jag hoppades på att det skulle bli vi. Så nej jag ångrar inte det, är övertygad om att jag legat sömnlös och höjt upp honom på en pidestal som om han vore den perfekta mannen, om jag inte träffat honom. Nu däremot är jag klokare och vet att han nog inte är den killen jag vill ha. Och det är iaf skönt!