veronica's

När jag stod där i kön vid gaten, kände jag mig alldeles förundrad. Där stod jag sida vid sida av alla dessa business-män o kvinnor. Var o varannan person hade datorväska, välpolerade skor, säkert påväg att göra dyrbara förhandlingar och de såg sådär allmänt viktiga ut. Och så lilla jag. För en sekund försökte jag smälta in, istället drog jag på smilbandet. Att företaget utan att blinka betalt 4000 tur/retur för att jag skulle åka upp för att vara på ett möte under en timme. Lilla jag. För de andra i kön var det förstås vardagsmat o säkert inget de ens reflekterade över. Påväg in till stan från Bromma dök en välbekant byggnad upp. Inget uppstickande utseende, men jag kunde sätta mitt höga ben på att det var dit jag skulle. Steg av vid T-centralen och övervägde för en sekund att ta tunnelbanan. Mig nej, jag gick på känslan, mot den byggnaden jag hade sett på andra sidan vattnet några hundra meter bort. Insåg att det var där, och jag kunde iaf bekräfta "Fy helskotta vilken lokaltsinne jag har!". Närmade mig och mitt hjärta hoppade lite lätt där inne av nervositet. Försökte lugna det med glada tankar. Blev stående i receptionen, terroriserade bokstavligen personen i frågan som jag hade bestämt tid med. Stackarn! Och minus poäng till mig. Väl uppe väntade världens sötaste kvinna från HR, fick en hel del positiv respons på mitt personlighetstest. Utav det kunde man tyda att jag bland annat var mindre utåtriktad och blyg, däremot väldigt ambitiös och målinriktad, och ställer höga krav på mig själv. Hmm, intressant o se vad det värderar?! Känslan, utifrån min personkännedom, var inte entusiasmen lika stor som senast jag pratade med honom. På något vis kände jag en gnutta besvikelse. Eller var det bara inbildning? Efteråt bjöd han på lunch en god sallad, jag valde passande nog "Stockholm", han berättade om NY-Marathon och annat. Vi skildes efteråt vi korsningen utanför kontoret med orden "Jag hör av mig nästa vecka!", något säger mig att beskedet inte är till min fördel och att det ligger något i "Må bästa MAN vinna!". Nåväl, tur att min rival är en fantastisk man. Efteråt begav jag mig tillbaka mot T-centralen, gick förbi Åhlens, upp på Drottninggatan, korsade PUB-gallerian kom ut på Hötorget fortsatte upp mot på Kungsgatan o helt plösligt befann jag mig på Stureplan. Det som i mina ögon varit superhäftigt, gick där o förundrades över vad det var som var så häftigt?! Kändes ganska litet, gick förbi THE store Nathalie Schuterman, och inte heller där fick jag någon wow-känsla.
Stockholm må vara underbart, vackert, men något opersonligt. Det är kanske inte min stad ändå? Jag är kanske en litet småstadsråtta. Som tycker Lund är mysigt och gemytligt. Som blir varm i magen av ljusbelysningen i Lundagård, och tycker det är charmigt med kullerstenarna. Att Grand är en ståtlig byggnad, fast att den inte ens är i närheten av THE Grand i hufudstaden. Nej, jag är kluven. Lever jag bara min egna bubbla?! Svårt att avgöra, kanske stannar jag här och är nöjd med det jag har. Och inte strävar efter något som inte är jag. Känslan säger mig att Lund inte blir av med sitt största fan på ett bra tag...