veronica's

Pratade precis en lång stund med bror min, blir så himla sentimental när vi pratar om mamma. Det är som om alla känslor bara bubblar upp på en sekund, utan att det går att hejda. Och jag och johnny är så lika, blir tysta båda två  

och behöver inte säga något. 

 Kunde inte låta bli att nämna att det måste vara ödet, att 10 år efter mammas bortgång kommer krytet. Min bror har nämligen varit svårt sjuk länge och barn kändes tyvärr väldigt avlägset. Men i somras när han satt där i min soffa med tårar i ögonen och såg överlycklig ut kändes det bara så självklart. 

Nu är det inte lång tid kvar, bara 6 veckor och med tanke på att Lovisas sammandragningar kan det bli egentligen när som helst. Och mina saknads-tårar bytts till lyckotårar, min brors entusiasm över denna lilla krabbat är så smittande. "Knytet kommer iaf få världens bästa faster". Brossan, jag ska göra mitt allra bästa!

Nu ska jag hoppa ner i sängen och drömma fina drömmar. Godnatt!