veronica's

Snart är det exakt tio år sedan du lämnade mig. Då var jag bara en vilsen 11 åring som inte visste vart jag skulle ta vägen, så kändes det iaf. Jag hade all stöd, men den människan som betydde allt, var min värld hade tagits ifrån mig. 

Det går bara inte att ersättas. Du gav mig den finaste barndomen man kan tänka sig, för det är jag dig evigt tacksam för. En värre mammagris än mig får man nog leta efter, klarade inte ens av att sova över hos grannen : ) 

Minns den känslan som om det vore igår. Hur mycket jag än grät, så kom du ändå inte tillbaka..

Den där grymma cansern, tog inte bara mormor, mormors syster, mammas kusin utan även min mamma. 

Min mamma.

Såhär 10 års senare har man accepterat det, jag vet om att hon finns där hela tiden. 

Ibland önskar jag att jag bara kunde skruva tillbaka tiden, till en av dem där bästa tiderna, högsommarn då vi myste i trädgården. 

Du stod där i blomsterlandet och pysslade om dina blommor, ser dina brunbrända ben, avklippta jeansskjorts och ditt härliga leende. Jag lekte med lilla michelle på en filt, hon var bara en liten bebis då. Du gjorde sen iordning prickikorv-mackor, packade väskan och så cyklade vi iväg till stranden. Fina minnen! 

Sålänge jag minns dig finns du, och jag kommer aldrig att glömma dig..