Jag och min stora mun..
En av mina stora svagheter är att jag har en viss förmåga och berätta saker som jag inte borde. Oftast sker det så snabbt att jag inte ens hinner reagera att jag berättade det. Det rör sig oftast bara oskyldiga saker, hemligheter låser jag förstås in så att jag inte ens i min största sinneförvirrning skulle berätta..
Det här är andra gången som det sker på en kort tid, då personen i fråga konfronterar mig, att jag inte lär mig?!
Först var det om att Hannah var gravid, som jag råkade berätta för min mor. Inte helt bra, då hannah själv givetvis ville berätta detta, att min smarta mor sen dessutom skickar iväg ett mail till "mormorn till bebisen", "En viss fågel viskade i mitt öra att du skulle bli mormor, vad roligt!". Sen fick jag skämmas och be Hannah tusen ggr om ursäkt.
Tro inte att något liknande hände i natt, "Jaha..du kunde inte hålla tyst nej ;)", "Träffade L på en fest, och hon berättade om .. detta kan hon omöjligt veta om du inte berättat". Hoppsan! Ja, jag hade berättat för L, som är en kollega, och god vän. Men inte trodde jag att hon skulle berätta det för honom. Var på afterwork hos Gustav, då jag råkade slinka ur mig det.
Nu skäms jag more than ever. Erkände att jag möjligtvis berättat, kom nån lam bortförklaring. Vilket följde 3 nattliga samtal, som jag givetvis låtsades inte höra..
Blir arg, arg på mig själv. Kanske något besviken på L, men det var förstås dumt av mig att berätta.
I fortsättningen sätter jag en knut på min tunga..
Kommentarer
Trackback